mittlivsomhelena

Jag är inte rädd för sprutor, eller jag VAR inte kanske jag ska säga.
Idag så skulle jag nämligen ta min andra livmoderhalscancer-spruta. Första sprutan som jag tog för två månader sedan hade gått alldeles galant och sticket hade bara känts som en spruta ska göra, lite lagom ont men ändå inte.
Idag klev jag in genom vårdcentralens dörrar och var inte alls nervös.
Allt gick bra tills hon skulle spruta in de där antikropparna (yey, jag har lärt mig nåt på naturkunskapen). Jag menar, det brukar ju kännas lite, men det här kändes fyrtio gånger värre kan jag lova er. Och det var inte över på två sekunder heller, utan på mig höll hon kvar i flera timmar (kändes det som). Inte förrän jag började se stjärnor drog hon ut den! Och sen, som om det  inte var nog med det, så skulle hon BANKA på plåstret på min arm och den var ju så klart jätteöm, så det var ju inte så jätteskönt som ni kanske förstår. Och jag fick lixom inte ens ett bamse-plåster.

Det var min traumatiska upplevelse idag.

Första gången väckarklockan ringer: sätter på snoozningen utan att vara vid medvetande.
Andra gången: Tänder lampan.
Tredje gången: Nu brukar jag tvinga ögonen att öppnas. Vid pigga dagar kan jag komma upp ur sängen nu, annars kan det bli både en och två snoozningar till.

Slutsats: Jag kommer inte upp utan ur sängen utan snoozningen, jag lovar er, det är omöjligt.
Så därför tänker jag låtsats att jag inte läste den här artikeln.

Bloggkoll är lixom det nya heta i bloggvärlden. Såklart har jag också fallit dit. För skojs skull sökte jag på min egen blogg och jag fick nästan mitt livs shock! 3 prenumeranter hade jag!! Vilka är dessa sötisar som prenumererar? Nu känner jag nästan press på mig att prestera här, jag har ju trots allt tre trogna läsare! ;) (Och jag lovar att det inte är jag som prenumererar från mina tre olika e-postadresser)

"Vilken donk var du på idag då Carina?"
sagt av min kära moder som försöker vara en hipp mamma.
Min syster (och jag) skämdes lite, medan mamma var väldigt stolt över sitt uttalande.